Kollektivt självmord . .

Den där första vandringen I Provence började inte med att vi gick över ett berg utan mer under. Vi började med att via en tunnel ta oss ner I Gorges du Verdon, en underbar ravin i bergen norr om Nice. En del kallar området för Frankrikes eget Grand Canyon.
Vår reseledare tog oss både upp och ner i ravinen. Lite trevande började vi lära känna varandra men än skulle det dröja innan gruppkänslan utvecklat sig. I botten på ravinen passade några av oss att få ett svalkande dopp i det iskalla vattnet medan några dukade upp den första av våra gemensamma picnic luncher.
När vi satt I skuggan och njöt av maten tittade vi upp för de branta bergväggarna och undrade hur vi skulle ta oss upp igen. Men det gick även om värmen var pressande.
Väl uppe på berget igen tog busschauffören och körde en gammal smal väg högst upp på berget där vi kunde se djupet i ravinen från ovan. I en av kurvorna där vi passerad balanserade ett par getter på kanten av klippan. Det kändes som en stor del av bussen hängde ut över ravinen när chauffören skull ta den genom kurvan. Medan vi fortfarande kippade efter andan tar vår reseledare mikrofonen:
– Jag kom just att tänka på en bok av Arto Paasilinna, Kollektivt självmord. Den handlar om några finska självmördare som tar en turistbuss till Nordkap för att ta livet av sig.
Mitt i meningen har hon bytt dialekt med inspiration av finlandssvenska och själv undrar jag var jag egentligen har hamnat.
Men när jag kom hem till Sverige igen gick jag direkt in i bokandeln och köpte boken Kollektivt självmord och sedan dess läser jag regelbundet Arto Paasilinnas när jag vill få skratta åt någon av hans skrönor.
För trots titeln är boken en god historia som väcker mer leenden än vad rubriken gör.