Då bytte jag jeep och förare! (#blogg100 dag 63)

 

Plötsligt började det ryka och lukta bränt i jeepen som jag satt. vår lokala guide fick ringa efter hjälp.

 Efter två nätter i Shigatse var det dags att ge sig ut på vägarna igen på vår väg mot Mount Everest Basecamp i Tibet. Vi hade en lång dags färd framför oss och minst ett pass på över 5000 meter att passera. Minnet var fortfarande glasklart från de första höga passen utanför Lhasa, där ingen av oss gillade chaufförens körteknik. Den här morgonen hade man fått fram ytterligare fordon, så en av oss erbjuds att byta plats. Men för oss andra var det bara att fortsätta i samma jeep som tidigare.

 

Det vetkade vara kablage till säkringarna dom brann och inte själva motorn.

 Vi kom inte många mil den här morgonen förrän det börjar lukta bränt och rök tränger fram från instrumentpanelen. Chauffören stannar direkt och vi tar oss ur den rykande bilen. Medan vi väntar på att någon av de andra jeeparna ska komma tillbaka och hjälpa vår chaufför, så får vi chans att se oss om på den lilla byvägen som löper bredvid den stora vägen.

Överallt på murarna ligger det koskit på tork. På tomterna finns inte bara kor utan också andra husdjur. På den lilla byvägen kommer en liten trehjulig lastbil åkande. En grupp barn passerar också och tittar nyfiket på oss.

 

Tank vare det extra stoppet fick vi också se en del av livet vid sidan av den stora vägen.

 Efter en halvtimma så ger chaufförerna och vår lokala guide klartecken att vi ska sätta oss i jeepen igen. Resan kan fortsätta. Men vi hinner bara några mil till så luktar det bränt igen och ny kraftig rökutveckling. Den här gången har det börjat regna utanför jeepen. Men vi skyndar oss ändå ut med regnkläder i högsta hugg. Nu finns det fler jeepar som stannar så vi får sprida ut oss i dessa medan chaufförerna sätter igång att reparera igen.

Själv inser jag snabbt att den jeepen jag hamnat i bara har två passagerare den här dagen. Så när det är dags att åka frågar jag givetvis om det är OK att jag stannar kvar på den lediga platsen i baksätet. Det kändes betydligt tryggare att både byta chaufför och byta till en bil där det inte börjat brinna två gånger redan den dagen.

Detta är ett inlägg dag 63 i utmaningen #blogg100. Det är ett av flera från en resa till Kina, Tibet och Nepal sommaren 2014.

Konsten att köpa huvudvärkstabletter (#blogg100 dag 62)

Hur doserar man de här tabletterna.

 Jag hade tagit med mig alldeles för lite huvudvärkstabletter när jag reste till Tibet. Även om jag klarade mig undan höjdsjukan på tåget till Lhasa, så drabbades jag som alla andra av symptom och krämper av att vistas på hög höjd. Det tydligaste problemet var en ständigt återkommande huvudvärk. Den behövde hållas i schack med att regelbundet äta huvudvärkstabletter. 

I Shigatse blev det akut för mig att köpa fler huvudvärkstabletter. På huvudgatan fanns det gott om små apotek som var kombinerade med läkarmottagningar. Det var till en sådan butik som jag blivit hänvisad. Fast hur förklarar man att det är huvudvärkstabletter som behövs när expediten talar kinesiska och kunden engelska? Jag försökte med gester och mimik förklara att jag hade ont i huvudet. Men de bara skakade på huvudet och vägrade att sälja något till mig.

Jag beklagade mig för mina medresenärer när vi åt middag. Men då kom lösningen; låna en ask som en person fått hjälp av lokalguiden att handla. Sagt och gjort. Jag tog med asken och en halvtom karta till en apoteksbutik. Expediten förstod direkt vad jag ville, kollade med doktorn att det var ok och kunde sedan sälja en ask med tabletter.

Det är klart att jag funderade vad jag egentligen köpt, men bland alla kinesiska tecken fanns ordet ibuprofen så jag kände mig lugn. Hur skulle de doseras? Det var den återstående frågan. Jag la ut en bild på asken på Instagram och fick snabbt svar.

Doseringsanvisning via Instagram.

Andra symptom som dök upp under resan i Tibet var att aptiten minskade och jag nöjde mig med relativt små portioner mat.

Det tredje symptomen var att sömnen efter några dygn i Lhasa började påverkas. Jag brukar alltid sova hela natten. Men nu vaknade jag flera gånger varje natt med en känsla att inte få luft. Det var bara att sätta sig upp, andas in djupt och andas ut väldigt långsamt. Det är lätt att få panik att börja hyperventilera istället för att andas ut långsamt. Men just detta att andas ut långsamt hade jag läst om innan resan och lyckades tillämpa. Det gick oftast snabbt att somna om efter andningsövningen, men efter någon timma var det dags igen.

 

Detta är ett inlägg dag 62 i utmaningen #blogg100. Det är ett av flera från en resa till Kina, Tibet och Nepal sommaren 2014.

Protyp för Potala palace (#blogg100 dag 61)

Shigatse Dzong ser ut som en mindre kopia av Potala palace.

 Shigatse, som är den andra största staden i Tibet, har sitt eget Potala palace. Det är Shigatse Dzong som byggdes på 1600-talet som en prototyp för Potala palace. Det är mycket mindre, men ändå förvillande likt när man får syn på fortet högt uppe på en klippa. 

Fortet i Shigatse förstördes 1961 efter kulturrevolutionen. Det bokstavligen revs sten för sten. Men 2005 satte man igång att bygga upp palatset igen med ekonomiskt stöd från Shanghai. Rekonstruktionen har gjorts utifrån gamla fotografier. Det är byggt med nytt material, men fasaderna har sedan klätts in med gamla stenar. Numera finns det ett museum om tibetansk kultur i byggnaden, som jag tyvärr inte hade tillfälle att besöka.

Den bästa vyn över fortet fick jag från den gamla stadsdelen i Shigatse. Dit tog vi oss efter besöket i Tashilhunpo klostret för att gå på marknad. Själva marknaden i de gamla kvarteren erbjöd mat och hantverk. För egen del lämnade jag snart marknaden och tog en promenad i de smala gränderna intill. Det var då jag också kom närmare Shigatse Dzong och kunde se byggnaden. 

I gränderna kom man också närmare det vardagliga livet. Där förekom både tvätt och matlagning ute på gatan, medan barnen sprang runt och lekte.

Detta är ett inlägg dag 61 i utmaningen #blogg100. Det är ett av flera från en resa till Kina, Tibet och Nepal sommaren 2014.

Läraren utser sin nästa lärare (#blogg100 dag 60)

Tre stupor i Panchen lamas säte, Tashilhunpo klostret. Shigatse, Tibet.

 Panchen lama var ett nytt begrepp för mig när jag gjorde resan i Tibet 2014. Dalai lama hade jag hört talas om och visste en del om. Även att det finns andra lamor som är religösa lärare. Dalai lama är den högsta religösa ledaren inom den tibetanska buddhismen och var också fram till 1951 den mäktigaste politiska ledaren i Tibet.

I Lhasa besökte vi platser där Dalai lama bott och verkat. Vi lärde oss att när Dalai lama dött så söker de tibetanska munkarna efter hans reinkarnation, ett litet barn. De första två Dalai lama levde på 1400-talet men fick inte titeln förrän efter sin död. Det var först i mitten av 1500-talet som en levande person identifierades som Dalai Lama.

I Shigatse är det Pachen lama som är i fokus eftersom Tashilhunpo klostret i Shigatse är hans säte. Panchen lama är den näst högsta religösa ledaren samt ansvarig för att finna den återfödda Dalai lama och vara dennes lärare. Det var den femte Dalai lama som instiftade ämbetet på 1600-talet. Men även när det gäller Panchen lama har ytterligare tre identifierats efter sin död.

Kamerorna smattrar när fotograferna får syn på den gamla munken i gränden på Tashilhunpo klostret.

 Det är Panchen lama som lär upp barnet, den reinkarnerade Dalai lama. När Panchen lama dör så utser den vuxna Dalai lama en ny Panchen lama och lär i sin tur upp honom.

Men när det gäller den elfte Panchen lama så har det uppstått en konflikt. När Dalai lama 1995 utsett det barn som skulle uppfostras till nästa Dalai lamas lärare så hävdade den kinesiska regeringen att det var deras sak att utse Panchen lama och utsåg därför ett helt annat barn till ämbetet. Den som Dalai lama utsett sattes i skyddshäkte och ingen vet vad som hänt honom.

Den här schismen mellan de tibetanska buddhisterna och den kinesiska regeringen är minst sagt låst. Men trots det fortgår klosterlivet i Shigatse. Precis som i alla andra kloster i Tibet ser vi både unga och gamla munkar samt en hel del besökare.

Den yngre munken lär sig städa under den äldre munkens ledning.

 

Detta är ett inlägg dag 60 i utmaningen #blogg100. Det är ett av flera från en resa till Kina, Tibet och Nepal sommaren 2014.

Ta med det laddade batteriet! (#blogg100 dag 59)

Tashilhunpoklostret i Shigatse fotograferat med min gamla iPhone.

 Jag hade tre kameror med mig på resan till Kina, Tibet och Nepal sommaren 2014. Först och främst min systemkamera (Canon EOS 550D) som de flesta bilderna är tagna med. Min kompaktkamera (Canon Ixus) använder jag på kvällar och andra tillfällen som jag inte vill bära med mig en tung kamera. På mina vandringsresor brukar jag kalla den lilla kompakta för min anteckningsbok. Den här resan hade jag också med mig en gammal smartphone (iPhone 3G S). Den var egentligen med för att fungera som terminal när det fanns wi-fi. Men den var också med i kameraväskan för att kunna ta enstaka bilder, för att sedan kunna ladda upp till sociala medier.

I Shigatse var jag extra glad att den gamla mobilkameran fanns till hands. För när vi kom fram till hotellet efter den långa resan från Lhasa så var det dags att ladda batteriet till systemkameran. Det bar sig inte bättre än att jag nästa morgon tog med mig kamerahuset, men glömde sätta i batteriet igen. Så när jag höjde kameran vid Tashilhunpoklostret insåg jag snabbt att det inte skulle bli några bilder den förmiddagen. Men då fanns ju den gamla iPhonen som reservkamera. Bildkvalitén blir inte den bästa, men den kan fånga både detaljer och andra minnesbilder.

Spotta inte i vattnet! uppmanar skylten vid Tashilhunpoklostret

Detta är ett inlägg dag 59 i utmaningen #blogg100. Det är ett av flera från en resa till Kina, Tibet och Nepal sommaren 2014.

Världsarven i Kathmandudalen (#blogg100 dag 58)

 

Utsikt över Kathmandu från platsen runt Swayambhunath,.

 Nu har jag gått igenom mina 500 bilder från Kathmandudalen i Nepal och laddat upp ett urval på Flickr. Jag har då också skapat ett särskilt album för världsarven i Kathmandu. Det gör varken till eller ifrån i den fruktansvärda katastrofen. Men det ger en bild av hur de gamla templen och de buddhistiska stuporna såg ut innan jordbävningen inträffade den 25 april 2015. Det hjälper mig att minnas hur det såg ut i augusti 2014.

Imorgon tänker jag ta upp min plan och börja skriva om Tibet igen. Jag återkommer till historierna från Nepal om ett par veckor. 

Patan Durban square har räknats som ett av världens vackraste torg med sina många tempelbyggnader.

Detta är ett inlägg dag 58 i utmaningen #blogg100. Det innehåller bilder från Nepal sommaren 2014.

Idag tänker jag på Nepal (#blogg100 dag 57)

Det är vackra gröna dalar i Kathmandus omgivningar. Just den här utsikten är från Dhulikhel utanför Kathmandu i riktning mot Himalaya.

Idag skulle jag skrivit om Shigatse i Tibet och den kommande veckan om färden till Mount Everest basecamp. Därefter skulle jag ägna tid åt resan från det karga Tibet till det gröna Nepal och de fantastiska platser vi besökte där. Men idag går tankarna hela tiden till Katmandudalen i Nepal och den fruktansvärda jordbävning som drabbat området under helgen. Det talas om att mer än 2500 har omkommit och mer än 5000 skadats och siffrorna väntas stiga.

Jag läser nyheter och försöker förstå vilka områden som drabbats. Jag tittar på mina bilder och försöket minnas på vilka platser de är tagna. Jag undrar hur det gått för människor som finns på mina bilder och andra jag mött i Nepal.

Jag började ladda upp bilder på Flickr från resan till Kina, Tibet och Nepal direkt när jag kom hem i augusti 2014. Men eftersom jag vill gå igenom bilderna, välja ut vilka jag vill använda och identifiera var de är tagna så tar det lite tid. Under september hade jag hunnit gå igenom alla bilder från Tibet och publicerat ett urval av dessa på Flickr. De första bilderna från Nepal var lätta att välja ut, men när jag kom till bilderna från Pashupatinath, ett hinduiskt tempel vid floden Bagmati, så tog det stopp. Jag funderade mycket över vad som är ok att visa på bild och vad som är för privat. (Det har jag planerat att ta upp i ett eget inlägg senare i vår.)  

En vanlig gata i Kathmandu.

Eftersom de återstående bilderna från Nepal saknas på Flickr kunde jag inte snabbt identifiera mina foton från Kathmandu och alla de olika världsarven vi besökte. Men jag har tittat på bilderna och funderat över människorna jag mött och platserna jag sett. 

Ikväll har jag tagit fram mina minnesanteckningar och jämfört med mina bilder från de smala gatorna i Thamel, de tre Durbar squares som finns i Kathmandudalen och de två stora buddhistiska stuporna som vi besökte. Vi såg såvitt jag minns rätt sex av de sju områden och byggnader som finns på UNESCOs världsarvslista. Nu läser jag i nyhetsflödet att fyra av sju världsarv har skadats. Det känns overkligt, men ännu mer ofattbart är den kastrof som drabbat människorna i Nepal.

Veckan som kommer ska jag försöka publicera mina bilder från Kathmandu samtidigt som jag fortsätter att skriva om resan i Tibet och vägen till Nepal. 

Själva Kathmandu är ett tätbebyggt område men mycket varierande bebyggelse. Här finns nya moderna hus och gamla tätbebyggda stadsdelar.

Detta är ett inlägg dag 57 i utmaningen #blogg100. Det är ett av flera från en resa till Kina, Tibet och Nepal sommaren 2014.

Djurstig eller bilväg? (#blogg100 dag 56)

Djur, mänkiskor och trafik får samsas även på de stora vägarna, som här på vägen mellan Gyantse och Shigatse.

 Det är inte bara i naturen, på småvägar eller ute på åkrar som man ser djuren i Tibet. Ibland kommer de gående även på de stora asfalterade vägarna. Det hände oss bland annat på vägen från Gyantse till Shigatse. Vi lämnade Gyantse ungefär samtidigt som det var dags att driva boskapen från dagens arbete på åkrarna till den egna bostaden. Så vi hann inte långt på vägen innan vi tvingades sakta ner och långsamt köra i fel körfält för att ta oss förbi boskapen och deras ägare. Men nu gick det betydligt långsammare än när vi på morgonen körde upp för den smala, branta och kurviga vägen till dagens första pass. Så jag behövde inte sitta med hjärtat i halsgropen utan kunde ägna mig åt att titta på alla dem vi körde förbi.

På vägen från Shigatse till Shegar några dagar senare hamnade vi mitt bland djuren, närmare bestämt i en fårskock.

 

Detta är ett inlägg dag 56 i utmaningen #blogg100. Det är ett av flera från en resa till Kina, Tibet och Nepal sommaren 2014.

Nu finns det ett kontaktformulär

Ibland får jag frågor om vandringar och restips, eller andra saker bland mina vandringstankar. Därför har jag nu lagt till ett kontaktformulär på sidan ”Om mig”. Så har du frågor eller funderingar som du inte vill skriva i ett kommentarsfält så är du välkommen att kontakta mig den vägen.

Tänk att kunna sitta vilsamt på huk (#blogg100 dag 55)

 

Sittande på huk tycks hon kunna tala i mobilen hur länge som helst.

 I Kina och Tibet ser vi ofta människor som sitter på huk med en enkelhet som man måste avundas. Det är inte bara barn och unga, utan också vuxna och äldre som sitter på huk och lyckas få det att se vilsamt ut. Några av dem fångade jag på bild vid Palkhorklostret i Gyantse.

 

 

En glad man med radband och termosar med jak-te vid Palkhorklostret.

 Själv om jag försöker sitta på det här sättet trillar jag ofelbart omkull om jag inte har något att hålla i mig i. Men å andra sidan har jag inte varit hänvisad till toaletter som bara har ett hål i golvet. Det handlar om träning!

 
Detta är ett inlägg dag 55 i utmaningen #blogg100. Det är ett av flera från en resa till Kina, Tibet och Nepal sommaren 2014.