Tidigt på morgonen (en fredag i juni 2010) började min resa till Cornwall, Englands sydvästligaste spets, för en veckas vandringar och cykelturer. Det börjar alltid lite trevande på den här sortens resor. På flygplatsen försöker man räkna ut vilka av resenärerna på reguljärflyget som kan tänkas också vara en vandrare. Oftast känner man igen medresenärerna på att de har en ryggsäck lämpad för dagsutflykter och vandringssandaler. Men riktigt säker är man först när gruppen samlas runt reseledaren I ankomsthallen.
Den här gången var upplägget nytt. Istället för en charterbuss fick vi skynda ner till expresståget från Heathrow till Padington. Väl framme på Padington hade vi en halvtimma att handla färdkost innan det var dags att borda tåget mot Cornwall.
Tänk er fredag eftermiddag I London. Massor av människor som slutar arbetsveckan och ska hem till familjerna. Samtidigt massor av turister och andra lediga som vill till Cornwalls vackra gröna kullar.
Men på något sätt lyckades vi att komma på tåget, få med bagaget och hitter sittplatser till alla. Men vi fink sprida ut oss I två eller tre vagnar så det kan inte ha varit lätt för Fröken V (mitt namn på vår ledare) att veta att vi alla var med.
Det här med tåg var alltså nytt för mig. Ja inte att åka tåg men att göra det I grupp och som inledning på en vandringsresa. Under dryga fyra timmar fick vi se det Engelska landskapet förvandlas. Londons storstadsbrus med allt klotter på byggnaderna utmed järnvägen försvann snabbt och ersattes av gröna åkrar, betande djur och ett öppet landskap. Ju längre västerut desto grönare blev det utanför tågfönstret och desto glesare blev det inne i tåget.
Sista etappen från St Austell till Porth fick vi åka med en gammal skolbuss på slingrande vägar.
Det blev en lång dags färd, men imorgon (lördag) kan årets vandringsäventyr börja.
En vandrares tankar 