Ta aldrig en genväg genom maquisen! (#blogg100)

20140505-000940.jpg
Vill man göra en mer utmanande vandring nära Calvi så är bergstoppen Capu di a Veta det självklara målet. Den ligger på 703 meters höjd. Det är betydligt lägre än öns högsta berg Monte Cinto, som når 2706 meter över havet, men ändå en utmaning.
I Sunflower’s guidebok beskrivs turen som ”strenuous”, det vill säga krävande eller påfrestande. De till och med skriver att turen kan vara farlig när det regnar och klipporna blir våta och hala. Den beräknas vara 14 km lång och tar minst fem timmar.
Trots svårigheterna bestämde jag mig för att genomföra turen hösten 2010, men dumt nog beslutade jag mig för att gå ensam. Mitt ressällskap valde en dag på stranden och jag brukar alltid göra någon tur på egen hand. Kan redan nu säga att man bör ha sällskap på den här turen.
Början av vandringen är relativt enkel upp till Notre Dame de la Serra och vidare via jeepvägar upp på berget. Men till slut tar sandvägarna slut och klippvägarna tar vid. Då gäller det att hålla utkik efter de röda och orange vägmarkeringarna för leden upp på toppen.
Den här oktoberdagen mötte jag åtskilliga vandrare på väg ner från toppen. Alla verkade ha valt motsatt riktning på vandringen. Det var bara jag som gick åt mitt håll.
Sista biten till toppen innebar en enkel klättring, men dock klättring. Jag ska erkänna att jag tvekade en stund, men då var det ju bara en liten bit kvar…
Hela leden kantas av vackra utsiktspunkter och ännu mer belönas man på toppen. Väl uppe träffade jag ett par andra vandrare som hjälpte mig att dokumentera att jag verkligen nått Capu di a Veta.

20140505-230607.jpg
I bakgrunden breder bukten i Calvi ut sig och man kan skymta citadellet på udden till vänster. Det här är sista bilden som den vita skjortan finns med. Ett par timmar senare har den förvandlats till trasor.
Själva toppen är en fin rastplats om det inte blåser för mycket. Här finns två olika kors och det ska också finnas en bok där man kan dokumentera sitt besök. Det går också att se toppen Monte Cinto långt borta i fjärran.

20140505-232356.jpg
Enligt min vägbeskrivning ska vägen ner från toppen vara betydligt lättare att gå och är fylld av vegetation som kan erbjuda skugga. Den beskrivningen stämmer även om boken inte berättar hur svårt det är att hålla koll på leden bland buskagen. Jag fick gå tillbaka flera gånger för att jag tappade bort de orange markeringar. Men jag insåg att det gällde att ta det lugnt och vara uppmärksam.
På hela vägen ner mötte jag en enda människa. Det var en man som gett sig upp på berget utan vatten trots att solen låg på. Jag delade med mig av mitt dricksvatten till honom innan vill skildes åt.
När jag äntligen kom ut ur snårskogen var jag ganska trött. Jag glömde helt av bokens anvisning om att hålla ögonen öppna och uppmärksamma de sista vindlingarna som stigen gör innan den når ut på en asfalterad väg. Istället sneddade jag över det öppna området jag kommit ut på och letade inte efter ledens markeringar. Jag såg vägen nedanför några hus, men samtidigt kom en ilsken hund rusande i en av trädgårdarna.
Det var då jag tappade omdömet och fattade ett felaktigt beslut. Jag bestämde mig för att gena genom de låga snåren och ta mig ut på landsvägen. Så jag tog två kliv ut i buskaget, men sedan satt jag fast. Den så kallade maquisen, den låga buskvegetationen som täcker stora delar av Korsika, fick mig i sitt grepp. De låga gröna snåren visade sig bestå av långa rankor av törne med sylvassa taggar. Dessa fastnade i kläderna och rev stora sår på kroppen.
Jag lyckades hålla mig lugn och böjde metodiskt undan de långa revorna och lösgjorde kläderna från taggar och lyckades till slut ta mig tillbaka till hagen jag kom från. Jag bedömer att det tog mig en kvart att ta mig loss.
Väl uppe i hagen började jag gå upp för sluttningen och gick rakt på en åsna, som blev minst lika rädd som jag. Under tiden började hunden skälla igen och jag insåg att jag måste vidare upp i hagen och försöka ta mig runt husen på ovansidan. På väg upp fick jag syn på åsnans skjul och där var staketet till tomten lägre så jag tog mig över och följde en privat bilväg inne på tomten. Då slogs jag av att hunden kanske var lös på just den tomten där jag befann mig. Så jag rörde mig snabbt vidare ner för uppfarten. Till slut kom jag fram till tomtgränsen. Då kom nästa hinder; en hög mur med en häck på och en ännu högre, låst järngrind tvärs över vägen. Men just då var adrenalinnivån hög och på något sätt kom jag upp på muren och klämde mig ut mellan häcken och den höga grinden och ner på den asfalterade vägen.
Min vita skjorta hängde i trasor och jag var blodig på benen från shortskanten ända ner i vandrarkängorna. Den ena armen var lika sönderriven som benen. Det var bara armen med vandringsstaven som klarat dig hyfsat.
I det skicket mötte jag ett franskt par på promenad i villaområdet. De blev oroliga och undrade om jag behövde hjälp. Jag försökte säga att jag var OK. Den enda franska jag kunde komma på var ”sur la mere” som jag sa medan jag pekade i riktning mot havet.
Det var till havet jag tog mig. Jag klev rätt ut i Medelhavet och sköljde av alla rivsår i de salta vattnet innan jag tog mig hem till hotellet. Det och en rejäl dusch gjorde säkert att jag lyckades undvika infektioner efter min närkontakt med maquisen.

Detta är ett inlägg dag 66 i utmaningen #blogg100. Det handlar om vandringar på Korsika för några år sedan.

Annonser

Om acjgbg

Jobbar med information och bor i Göteborg. På fritiden lockar resor, vandringar, konserter, vänner, mat, vin och bra böcker.
Det här inlägget postades i #Blogg100, Resor, Vandring och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s