Förra sommaren försvann min reskamrat, hatten som varit med på alla vandringar. Troligtvis blev den kvar på Tates gallery i S:t Ives i Cornwall. På både Korsika och Gran Canaria har det gått bra utan och ibland har jag haft en scarf som pannband när det varit varmt. Men det räckte verkligen inte till vid tredje dagens vandring på Kreta.
Vi startade på en strand några mil väster om Paleochora för att via vindlande stigar utmed havet ta oss upp till Elafonissi, en av Kretas finaste stränder.
Det var varmt och solen låg på när vi tog oss upp i bergen. Från klipporna tittade getterna fram och såg ut att tycka att det var den enklast sak i världen.
Efter några timmar kom vi fram till en klippstrand därvid badade och åt lunch.
När vi lämnade stranden efter lunch och började klättra över klipporna igen kände jag att jag började bli yr. Som tur var fanns vänliga medresenärer som pratade mig fram och hjälpte mig över de värsta passagerna.
Men till slut fick vi ta en paus, dricka vätskeersättning och ta nya tag.
När vi kom i fatt resten av gruppen som väntade på oss i skuggan vid en strand så blötte jag scarfen på huvudet. När de piggaste norrmännen vätte ner sina solhattar kom jag äntligen på vad som skulle göras. Hela sidenbadlakanet doppades i havet. Jag kylde ner fotleder och handleder och virade sedan in huvud och hals i det kalla blöta badlakanet. Sedan fortsatte jag vandringen som en beduin över klippor och stränder. När kylan spred sig i kroppen så försvann yrseln. Gamla tanter borde lära sig att ha alltid ha hatt är väl sentensen efter denna heta dag.
När vi väl nådde Elafonissi så koncentrerade jag mig på att dricka vatten istället för att bada. Jag får åka tillbaka till den fantastiska stranden en annan dag.
Ping: Kreta dag 13: Åter till Elafonissi | En vandrares tankar